Konstnären Anna Livia Löwendahl-Atomic har hamnat I hetluften i London. Hennes koncept Sekrets har "stulits" av konstnären Carey Young.

En Sann Uppstickare

Kan man äga en ide? Frågan ställs av Brittiska The Guardian i en stort uppslagen artikel 6 Maj. Det som avses är en konststöld som väckt stor uppmärksamhet i brittisk press. Den som bestulits på sitt konceptuella icke-visuella konstverk är Uppsala bördiga Anna Livia Löwendahl-Atomic, Och tjuven är Carey Young, nominerad till det prestigefyllda Beck's Future priset I samband med en utställning på ICA, en av Londons ledande institutioner för ung samtida konst. I Englands unga konstkretsar betraktas priset som en radikal motsvarighet till det offta ifrågasatta Turnerpriset. År 1999, producerade Uppsala konstmuseum med Johanna Sydstrand som curator en serie utställningar kallade
uppstickare, tillfällen för unga uppländska konstnärer att visa upp sina visioner och idee'r. En av de utvalda var just Anna Livia Löwendahl-Atomic, och det var hennes secrets som då visades som nu dragits in I det Londontidningarna med feta rubriker kallar en konstskandal. "På konstmuseet utmanar hon hela det traditionella konstbegreppet som fokuserar på objekt", skrev jag I min uppskattande recension av Upsala utställningen.

Att the Guardian ser allvarligt på det inträffade är uppenbart. Artikelförfattaren drar till och med paralleller till en musikalisk "stöld" från självaste John Cage, vars tysta verk 4.33 plagierats av en person, vederbörande fick betala ett regält skadestånd för sitt tilltag.

Nu torde det knappast gå så i fallet Löwendahl-Atomic-Young. Flera brittiska tidningar har skrivit långa utförliga artiklar i vilka det rättsliga läget analyserats. Och de flesta är nog av den meningen att det blir svårt, kanske närmast omöjligt, att bevisa att Young stulit Löwendahl-Atomics ide, "Konstrivaler" i strid om ingenting lyder en av de extremaste rubrikerna I ärendet. Det rör sig I båda fallen om konceptuella verk som endast existerar som ide och inte som objekt I sinnevärlden.

Det var nämligen så att Anna Livia Löwendahl-Atomic i sin utställning på Uppsala konst muesum sålde osynliga hemligheter som köparna fick försäkra att aldrig föra vidare och Carey Young har alltså gått till väga på liknande sätt när det gäller osynliga kontrakt med sina sponsorer.

Sällan har väl de postmodernistiska tankarna om autenticitet belysts tydligare. Och den samtida konstens fokusering på koncept och process istället för objekt blir också aktualiserad och problematiserad. Tveklöst har de londonskribenter rätt son påminner om att alla-även de båda konstnärerna star I ett historiskt sammanhang där de mer eller mindre medvetet påverkats av konstverk
och ideer som I strikt mening lanserats av andra. Återstår då den etiska frågan var går gränsen för hur man får använda dessa influenser I sitt eget namn? I förlängningen måste man också diskutera om konsten någonstans har sina begränsningar och inte är så fri som det annars brukar hävdas. Nu fick inte Carey Young det fina Beck's Future priset, men tv's Pontus Kyander ägnade hennes
konstnärskap ett långt inslag I bildjournalen I söndags kväll utan att med ett ord nämna den "skandal"som orsakat så stora tidningsrubriker i London. Det är ingen särskilt djärv gissning att sista ordet ännu inte är sagt i frågan. Och Anna Livia Löwendahl-Atomic kan definitivt ta åt sig av äran av att ha blivit just den uppstickare i konstvärlden som hennes Uppsala utställning sade sig vilja vara.

© 2003 Cristina Karlstam